Från början hette Lasse Stefanz Lasse Stefans, men när det blev så populärt att ända s till ett z gjorde de det med. Bandet är countryinfluerat och grundades 1967 i Kristianstad, Sverige. Grundare var Hans Sigfridsson och han spelade gitarr, körade, och spelade även saxofon. Lars Sigfridsson spelade bas och sjöng. Deras största hit var när de tillsammans med Christina Lindberg gjorde duetten ”De sista ljuva åren”, som låg i hela 65 veckor på Svensktoppen mellan 1989-1990. De släppte sin första singel 1970 och de två låtarna var skrivna av Christer Eriksson. Deras första album kom även ut samma år och den hette: ”Vad tiden går”. I och med det hade det lokala Blekingebandet blivit ett riksband i Sverige. Under samma år släppte de fyra album till: ”Strandpartaj”, ”Sunshine”, Spelmansminnen”, och ”Darling”.
Hur började sagan?
Om vi tar allt från början igen så var det hemma i Gärds Köpinge, en liten by utanför Kristianstad, där tvillingpojkarna Lasse och Hasse Sigfridsson, 14 år satt och tittade på Hylands Hörna, dock inte på Lennart Hyland själv utan på hans studiogitarrist Roland Bengtsson. Helt plötsligt dök en idé upp om att de skulle bilda ett band. Pojkarna tänkte att kunde Roland Bengtsson och även Beatles så kan väl även vi bilda ett band. Hur svårt kan det vara! Sagt och gjort, de beställde en gitarr på postorder och började öva. De byttes av att träna på gitarren, men ett år när deras pappa fick skatteåterbäring köpte han en till gitarr, så de hade varsin. Deras två vänner, Stefan Roslund och Alf Göransson fick de att vara med i bandet. Stefan spelade piano och de andra tre på gitarr. Men det fattades något och det var en trummis, och var skulle de hitta honom? Jo, de hade hört talas om en kille som precis flyttat till den lilla byn, Olle Jönsson hette han och var visst duktig att slå på grytlock. Sagt och gjort så fick han testa med sina grytlock och fick jobbet som trummis i bandet, och det firade de med ett glas saft, ja de var ju inte så gamla pojkarna. Det repade ordentligt varje dag, men så kom de på att de måste ju ha en namn på bandet. Vad skulle de heta? Det pusslade ihop med allas namn, och till slut fick det bli Lasse Stefans med s. Redan efter några år fick de sin första spelning, i pausen på en bingoafton i Ringelund. Killarna var så stolta när de satte upp sin utrustning, de fick visserligen inte spela på scenen, men ändå. Tänk, inte kunde de tro att de med åren skulle bli så stora som de blev. Den gången fick de åtta kronor och varsin bingobricka som belöning.
